När jag började lyssna på reggae så fattade jag inte riktigt grejjen med Lee Perry. Det låter galet såhär i efterhand men jag hittade inga skivor som jag gillade, utbudet var rätt begränsat i början på nittiotalet i Sverige. Jag läste ju att han skulle vara ett geni men låtarna jag hörde lät likadant hela tiden. Varför skulle han vara så speciell?
Sen fick jag tag på Trojansamlingen Open The Gate och poletten ramlade ner. Tror att många av låtarna är överförda från vinyl eller väldigt dåliga original, det sprakar och knakar och bygger på mystiken på skivan. Många av låtarna är mörka Lee Perry produktioner och wow, vad jag gillar dom!
Bäst på skivan är Watty Burnett med Open The Gate. Här är den på amerikanska släppet på Orchid, den kom ut där 1979, två år efter jamaicanska släppen på Black Art (finns på både på export-tolvan, dom med jamaicanska färgerna och på den lokala labeln).
Watty har gjort flera låtar med Lee Perry, bland annat Rainy Night In Portland som är samma stil som Open The Gate (och också med på Trojansamlingen). Av hans tidigare låtar så kan jag inte låta bli att gilla I Man Free som låter precis så där som man vill den tidiga sjuttiotalsreggaen ska låta.