1994 skrevs det mest relevanta inom musikväg i Sverige någonsin! Vadå? Jo, då kom tidningen Pop nummer 10. Tidningen har samlat dom hundra bästa albumen genom alla tider, en otrolig kulturgärning! Förutom då såklart att för många popmänniskor har fått varit med och röstat, hallå rent objektivt kan det inte finnas nått vitt album som borde varit med på listan. Nåja, man får ta det för vad det är och alla har väl vant sig att det är så det funkar i svenska tidningar, kolla in recensionssidorna i dom stora dagstidningarna, det är på sin höjd en av tio skivor som är gjord av svarta artister. Det är för lite soul i svenska journalister! Trots det så är ändå nummer tio grym läsning (du kan hitta hela deras listan här).
Alla listor leder ju till att man själv vill ha med andra skivor än de som är med. I det här fallet saknas helt 80-90-talssoulen men också reggaedelen är svag. Jag saknar bla nån från Sugar Minotts Studio One plattor, Don Carlos med Pass Me The Lazer Beam, Hell A Go Come-rytmplattan och såklart världens bästa skiva (den fanns ju inte ens med bland dom trehundra alternativa skivorna som var listade där) nämligen The Congos – Heart Of The Congos! Det är ju på den skivan som Lee Perry når sin höjdpunkt, den är mystisk, skönsjungande och bibliskt på nått konstigt sätt och varenda låt är så förbaskat bra! Hallå, det ÄR ju världens bästa skiva! Jag kunde i princip lagt upp vilken som helst av låtarna från den här men nu blev det så att jag valde Ark Of The Covenant. Det är en av mina absoluta favoriter.
Själva vinylen är lite jobbig, det här är originalpressen (LP 4049 men fel omslag, ska vara blåa linjer istället för de svarta, det säger i alla fall vissa rykten) och mixarna på den är lite annorlunda än dom släpp som kom senare. På andra pressen på Black Art som kom ut året efter (1978) så har Lee Perry mixat om en del låtar, man märker det enklast på låtarna Children Crying och Ark of the Covenant där han lagt till dom här brölande kossorna (eller vad ska man kalla ljuden för, när man lyssnar så fattar man). Man kan också höra att det är lite olika mixat, olika volymer, olika ekon och olika längder på låtarna. Och det är dom mixarna som har givits ut på en radda andra bolag (engelska Go Feet, Congos egna label Congo Ashanty och franska Jah Live).
Har svårt att välja egentligen vilka mixar som är bäst, jag gillar ju Perrys experimentella delar (dvs andra släppet) men original är ju alltid original om man är skivsamlare.
Skivan spelades in i Lee Perrys legendariska Black Ark och den är ju helt galen! GALEN! Galet bra, konstig och änglalik men även helvetet (det är sjukt hur han kunde få fram dom här ljuden och mixarna med hjälp av bara fyra kanaler). Jag fantiserar att plattan är som Stig Dagermans sista bok, den han jobbade med och som gjorde honom deprimerad för den var så bra men också så komplicerad och som enligt legenden skulle vara det bästa någon svensk någonsin skrivit. Stig och Lee, galna genier båda två.
Plattan skulle egentligen ha getts ut på Island och fått ett världssläpp, men det är lite oklart varför det inte hände, antingen så ville inte skivbolagsbossen Chris Blackwell släppa ett sånt guldägg och konkurrera med sin stora stjärna Bob Marley eller så var det bråket som uppstod mellan Congos och Lee Perry som gjorde att den aldrig kom ut nån annastans än på Jamaica.
Den har i alla fall återutgivits ett flertal gånger och om ni skulle råkat att inte hört den så finns den här på Spotify (det är Blood & Fires finfina återutgivning).
Det här är första pressen/mixen av Ark Of The Covenant:
Andra mixen/pressen:
Underbar!