Junior Murvin – Police And Thief

Junior Murvin - Police And Thief

Klassisk Lee Perry-produktion på den här låten, fast den tillhör den lite tråkigare av hans stilar tycker jag. Lite bubblande eller vad man nu ska kalla det. Jag gillar egentligen mer hans mystiska låtar, men Police & Thiefs är grym, mycket tack vara texten om polisbrutalitet och att the Clash gjorde en version.

Om jag minns rätt, gjorde The Clash tre covers på reggaelåtar:

Alla är riktigt bra och ett måste i en skivsamling.

Lee Perry And The Full Experience – Disco Devil

Lee Perry - Disco Devil

Lee Perrys egna grejjer har inte riktigt fallit mig i smaken. Älskar hans produktioner till andra artister, men när han själv står där, är det nått som fattas. Men här tar han över Max Romeos I Chase The Devil och gör en helt egen version! Och vad sjunger han egentligen? Är det järnskjortan eller strykna skjortan han ska ta på sig? Hör i alla fall att han ska:

I’m gonna put on my iron(ed) shirt, and dub you out of earth!!!!

Och javisst dubbar han ut fullständigt!

Hade den här tolvan länge innan jag vände på den och hittade B-sidan, tänkte att jag lyssnat sönder Keep On Moving, men här är det en annan mix med mycket tuffare rytm plus fint kaos där när dj:n tar över lite efter tre minuter in i låten.

Lee PerryDisco Devil:

Bob Marley & The WailersKeep On Moving (12 inch mix):

Debra Keese & The Black Five – Travelling

Debra Keese & the Black Five - Travelling

Nu ska vi se här, hur många bra låtar har Lee Perry släppt med kvinnor på sång? Måste erkänna att jag har dålig koll, men det känns tyvärr som det är alltför få. Reggaescenen då och dancehallen idag är mansdominerad och alldeles för få kvinnor får chansen.

Skönt då att Debra Keese fick spela in den här, i mina öron är det bland den ljuvaste musiken som kom från Black Ark.

Watty Burnett – Open The Gate

Watty Burnett - Open The Gate Orchid Records

När jag började lyssna på reggae så fattade jag inte riktigt grejjen med Lee Perry. Det låter galet såhär i efterhand men jag hittade inga skivor som jag gillade, utbudet var rätt begränsat i början på nittiotalet i Sverige. Jag läste ju att han skulle vara ett geni men låtarna jag hörde lät likadant hela tiden. Varför skulle han vara så speciell?

Sen fick jag tag på Trojansamlingen Open The Gate och poletten ramlade ner. Tror att många av låtarna är överförda från vinyl eller väldigt dåliga original, det sprakar och knakar och bygger på mystiken på skivan. Många av låtarna är mörka Lee Perry produktioner och wow, vad jag gillar dom!

Bäst på skivan är Watty Burnett med Open The Gate. Här är den på amerikanska släppet på Orchid, den kom ut där 1979, två år efter jamaicanska släppen på Black Art (finns på både på export-tolvan, dom med jamaicanska färgerna och på den lokala labeln).

Watty har gjort flera låtar med Lee Perry, bland annat Rainy Night In Portland som är samma stil som Open The Gate (och också med på Trojansamlingen). Av hans tidigare låtar så kan jag inte låta bli att gilla I Man Free som låter precis så där som man vill den tidiga sjuttiotalsreggaen ska låta.

The Congos – The Wrong Thing

The Congos - Heart Of The Congos First Press

Puh, efter mycket ångest och massor med lyssningar har jag nu kommit fram till vilken som är den bästa låten på CongosHeart Of The Congos . Förut tyckte jag det var Ark Of The Covenant men jag har ångrat mig. Den bästa är den första mixen av The Wrong Thing där pianot ligger mycket högre än i senare versioner.

Har äntligen fått tag på den första pressen, eller snarare först-första pressen. Eller kanske den första enligt internet, jag är inte helt i det klara med alla utgivningar.

Mystiken runt Congos-plattan är tät och skum. Så här fattar jag det nu: Första pressen som kom ut har en vit label med svart text och omslaget har blåa ränder. Baksidan har några felskrivningar på medverkande musiker (Winston Riley där det borde stått Winston Wright och Keith Sterling istället för Keith Stewart). Några låtar har pianot högt i mixarna och inget av kobrölen finns med (som finns på Blood & Fires återutgivning).

Det finns också varianter av den här med handmålad gul färg på dom blå sträcken (det sägs då att Lee Perry skulle målat dom för han inte gillar färgen). Den med gula sträck är den vanligaste, eller vanligaste, man kanske ser den två-tre gånger på ett år på Ebay.

The Congos - Heart Of The Congos Label

Nästa press har samma mixar, men den fina Black Ark labeln. Däremot så har dom blåa strecken på framsidan bytts ut mot svarta och musikernas namn ändrats.

Sen kommer nästa press, också på Black Ark. Då är labeln den samma som på första fast med grön färg. Mixarna däremot är annorlunda, pianot är lägre och Lee Perry har lagt till dom här mystiska ljuden. Det är dom här mixarna som sen återutgivits på flera andra bolag. Omslaget har dom svarta ränderna.

Bob Marley & The Wailers – Duppy Conqueror v4

Bob Marley  Soul Revolution II Side One

Wow, här kommer ännu en av världens bästa skivor (hur många kan det finnas, kolla in det jag skrev om tidningens Pop-lista här). Skivan är Upsetter Records Present Soul Revolution Part II med Bob Marley & The Wailers, som är den bästa Bob-skiva jag hört. Det är ju svårt med Bob Marley för sen jag var liten så har jag matats med alla hans superhits, minns att jag köpte den här Legends-samlingsplattan som ung och det var oförlåtligt för det har totalt sabbat min bild av honom.

Men sen har jag lyssnat mer och jag verkligen älskar deras tidiga grejjer på Studio One, Wail N Soul och deras två Lee Perry producerade mästerverk och bäst av alla LP:s är den här plattan, den har så höga toppar och är så fruktansvärt jämn!

Bob Marley Soul Revolution II Front

Framsidan är ett kapitel för sig: det består av sju foton där the Wailers posar med olika vapen som tuffa gangsters (fast leksaksvapen såklart). I mitten finns en bild av en ensam Lee Perry, där han står med vapnena, nyanländ och redo att dela ut dom till grabbarna så dom kan se extra häftiga ut på bilderna.

Skivan kom först ut på Maroon och sen också även på Upsetter. Namnet är ju lite konstigt Soul Revolution 2 men det står för att Lee Perry innan släppt en etta med alla låtar fast då instrumentala versioner (aldrig sett den dock).

Låten Duppy Conqueror är min bästa på skivan, det är så spännande att lyssna på den och höra hur Lee Perry valt att mixa, han har lyft fram dom hårda instrumentala partierna, musiken är ju stenhård och Lee låter ju Bob sjunga en halv vers, sen mixar han ner sången och kör på den stenhårda beatet, tills han låter Bob komma in och sjunga igen. Magiskt!

The Congos – Ark Of The Covenant

Congos - Heart Of The Congo

1994 skrevs det mest relevanta inom musikväg i Sverige någonsin! Vadå? Jo, då kom tidningen Pop nummer 10. Tidningen har samlat dom hundra bästa albumen genom alla tider, en otrolig kulturgärning! Förutom då såklart att för många popmänniskor har fått varit med och röstat, hallå rent objektivt kan det inte finnas nått vitt album som borde varit med på listan. Nåja, man får ta det för vad det är och alla har väl vant sig att det är så det funkar i svenska tidningar, kolla in recensionssidorna i dom stora dagstidningarna, det är på sin höjd en av tio skivor som är gjord av svarta artister. Det är för lite soul i svenska journalister! Trots det så är ändå nummer tio grym läsning (du kan hitta hela deras listan här).

Congos - Heart Of The Congos Front

Alla listor leder ju till att man själv vill ha med andra skivor än de som är med. I det här fallet saknas helt 80-90-talssoulen men också reggaedelen är svag. Jag saknar bla nån från Sugar Minotts Studio One plattor, Don Carlos med Pass Me The Lazer Beam, Hell A Go Come-rytmplattan och såklart världens bästa skiva (den fanns ju inte ens med bland dom trehundra alternativa skivorna som var listade där) nämligen The CongosHeart Of The Congos! Det är ju på den skivan som Lee Perry når sin höjdpunkt, den är mystisk, skönsjungande och bibliskt på nått konstigt sätt och varenda låt är så förbaskat bra! Hallå, det ÄR ju världens bästa skiva! Jag kunde i princip lagt upp vilken som helst av låtarna från den här men nu blev det så att jag valde Ark Of The Covenant. Det är en av mina absoluta favoriter.

Congos - Heart Of The Congos Back

Själva vinylen är lite jobbig, det här är originalpressen (LP 4049 men fel omslag, ska vara blåa linjer istället för de svarta, det säger i alla fall vissa rykten) och mixarna på den är lite annorlunda än dom släpp som kom senare. På andra pressen på Black Art som kom ut året efter (1978) så har Lee Perry mixat om en del låtar, man märker det enklast på låtarna Children Crying och Ark of the Covenant där han lagt till dom här brölande kossorna (eller vad ska man kalla ljuden för, när man lyssnar så fattar man). Man kan också höra att det är lite olika mixat, olika volymer, olika ekon och olika längder på låtarna. Och det är dom mixarna som har givits ut på en radda andra bolag (engelska Go Feet, Congos egna label Congo Ashanty och franska Jah Live).

Har svårt att välja egentligen vilka mixar som är bäst, jag gillar ju Perrys experimentella delar (dvs andra släppet) men original är ju alltid original om man är skivsamlare.

Skivan spelades in i Lee Perrys legendariska Black Ark och den är ju helt galen! GALEN! Galet bra, konstig och änglalik men även helvetet (det är sjukt hur han kunde få fram dom här ljuden och mixarna med hjälp av bara fyra kanaler). Jag fantiserar att plattan är som Stig Dagermans sista bok, den han jobbade med och som gjorde honom deprimerad för den var så bra men också så komplicerad och som enligt legenden skulle vara det bästa någon svensk någonsin skrivit. Stig och Lee, galna genier båda två.

Plattan skulle egentligen ha getts ut på Island och fått ett världssläpp, men det är lite oklart varför det inte hände, antingen så ville inte skivbolagsbossen Chris Blackwell släppa ett sånt guldägg och konkurrera med sin stora stjärna Bob Marley eller så var det bråket som uppstod mellan Congos och Lee Perry som gjorde att den aldrig kom ut nån annastans än på Jamaica.

Den har i alla fall återutgivits ett flertal gånger och om ni skulle råkat att inte hört den så finns den här på Spotify (det är Blood & Fires finfina återutgivning).

Det här är första pressen/mixen av Ark Of The Covenant:

Andra mixen/pressen:

George Faith – To be a lover

George Faith - To be a lover on Black Art

Har ingen riktig koll på George Faith men det verkar som han mest gjorde covers av soullåtar. En sak vet jag i alla fall, han har (hade?) en grym röst. Här är det Lee Perry som varit framme och producerat med sitt speciella sound från just 1977. Originalet är William Bells I Forgot To Be Your Lover, den är fin även den men jag gillar To Be A Lover allra allra mest.

Den röd/gul/gröna Black Art labeln är pressarna som gjordes för export från Jamaica.