Tony Tuff – Just Call

Tony Tuff - Just Call

För nån månad sen kom det en återutgivning av Witty:s versioner av Run Down The World-rytmen, jag gillar speciellt Nicodemus Earth And Moon, Echo Minott Follow Me och just Tony Tuffs Just Cool. Jag tror inte den senare kom på singel, utan bara finns på den här lp:n.

För mig är det här det bästa som gjorts på Witty/Music Master, grym version av rytmen!

Freddy Scott – Got What I Need

Freddy Scott - Got What I Need

Vilken låt! Undrar om Freddy Scott visste hur älskad den skulle bli när han sjöng in den? Minns när jag såg Biz Markies Just Friends version på MTV och bara älskade den, härliga minnen! Sen när Ghostface Killah gjorde samma sak med sin Save My Dear så förstod jag att originalet är en grym låt. Mer soul till folket.

Montrell Darrett – Free

Det fanns några år när jag alltid plöjde igenom alla gospelsläpp men jag har inte riktigt gett dom den tiden senaste åren. Det är synd för det kommer ju alltid några bra låtar per år. Och sen kommer det artister som bara får släppa en skiva. Vad hände egentligen med Montrell Darrett? Blev tvungen att kolla upp honom och sen han spelade in sin soloskiva så verkar han inte gjort nånting (innan var han med i Commissioned). Han hade det tufft efter Gulf-kriget, det gjorde honom (ännu) mer kristen och såg till att han fick ur sig den här plattan. Finns en till bra låt på den som heter Oh what a friend. Lyssna in!

Leroy Burgess – Heartbreaker

Leroy Burgess - Heartbreaker on Salsoul

Leroy Burgess har medverkat/skrivit/sjungit på massor av grymma discolåtar men det här är enda låten han gav ut i eget namn när det begav sig. Den är ju såklart grym men kolla också in allt annat han gjort!

För några år sedan kom det ut två samlingar på Soul Brother Records med Leroy, den ena heter The Voice och den andra heter The Producer, båda är såna man måste ha om man inte har originalen, speciellt för att varenda rackarns låt på dom kommer göra dig så glad.

Cassio Ware – Makin Love

Cassio Ware - Makin Love

New Jersey-house när den är som bäst! Jag är som sagt väldigt svag för Cassio Ware, den här kom 1995 och är precis så bra som hans låtar kan bli som bäst, dvs bästa housen i stan! Lyssna hur han sjunger och hur han i andra stämman viskar ibland till sig själv, ibland till sin partner och ibland bara för att förklara stämningen.

Leta också upp Blaze Brothers & Sisters på samma label, den är också full pott.

Curtis Mayfield – You’re So Good To Me

Jag har svårt att avgöra vilken låt som jag gillar mest av dom som samplat Curtis original: Mary J. Blige med sin Be Happy från den tiden när Puff Daddy valde dom bästa samplingarna, eller Dantes 7 Days A Week (finns den på nåt annat än japanska U.N.I.T.Y-samlingen?). Båda är ju ena riktiga kanonlåtar och kommer nästan upp i samma nivå som Curtis.

Det är lite sorgligt med Curtis Mayfield, även om han är en av dom stora så känns det som han ändå inte riktigt får den statusen han är värd. Eller så är det så bara hemma hos mig, hmm.

Billy Butler – Right Track

Billy Butler - Right Track

Det är lätt att göra sig lustig över dom här gamla flåbusiga northerndängorna (jag har nog gjort det kanske en miljon gånger) men det finns ju ändå vissa låtar som verkligen håller måttet. På klassiska bolaget Okeh gillar jag dom stompiga låtarna med Major Lance, hans röst är ju nått speciellt. You don’t want me no more med honom får mig fortfarande att hoppa upp och dansa!

Även Billy Butlers ”jag slåss för att northern soulen ska ta över världen”-Right Track gör mig riktigt glad. Och det man måste komma ihåg när man dissar såna här låtar är att när dom släpptes i USA, så toppades svenska listor av tex den här låten:



George Faith – To be a lover

George Faith - To be a lover on Black Art

Har ingen riktig koll på George Faith men det verkar som han mest gjorde covers av soullåtar. En sak vet jag i alla fall, han har (hade?) en grym röst. Här är det Lee Perry som varit framme och producerat med sitt speciella sound från just 1977. Originalet är William Bells I Forgot To Be Your Lover, den är fin även den men jag gillar To Be A Lover allra allra mest.

Den röd/gul/gröna Black Art labeln är pressarna som gjordes för export från Jamaica.

Prince Buster – You Are Mine

Prince Buster - You Are Mine

Och så ännu en fantastisk singel från Prince Buster! Den andra sidan på den här singeln är Tongue Will Tell, fin låt med handklapp men det är ändå You Are Mine som har bitit sig fast hos mig mest.

Det finns en speciell glädje på dom här gamla jamaicasinglarna som är svåra att slå. Och när jag hör dom så blir jag ändå sorgsen, hur kunde det här gå så snett och sen bli amerikansk skapunk? Jag kan ha lite (väldigt lite egentligen) förståelse för att man kan gilla 2 Tone låtar för dom är ju också bara blekaste kopior av dom här gamla låtarna.